lördag 25 mars 2017

Slarvig stil på dörrkransen

Av björkkvistar och "man-tager-vad-man-haver-grejer" har jag gjort en dörrkrans, slarvigt "ihophafsad" av mest naturmaterial.

Jag har satt upp dörrkransen på dörren till f.d. lekstugan som numera under varma sommardagar fungerar som lusthus, pausrum, kafferum eller vad man vill kalla det. Inredningsstilen för lekstugan är återvinning, slitet, naturmaterial och rostigt. Dörrkransen blev ingen prydligt vacker pärla i sig, men passar in med sin stil som sådan där jag vill ha den.

Så småningom skall jag fylla på med flera dekorationer på lekstugans veranda - åtminstone har jag sådana planer just nu, men man får ju alltid se vad det blir... Jag måste i varje fall  invänta intensivare och varmare vårdagar för mitt projekt. Idag har stora snöflingor fallit. Tiden är inte den rätta ännu.



onsdag 8 mars 2017

Kvinnornas dag!

Inte för att jag brukar fira kvinnodagen på något speciellt sätt, men jag blev väldigt glad då jag idag fick en underbart vacker bukett med naturvita rosor dagen till ära! Jag bakade också småkakor på en typ av halvfabrikat där ingredienser fanns färdigt i en glasburk. Det var en gåva från Holland. Så dagens lilla lyxstund på denna kvinnornas dag blev att smaka på dessa kakor till en kopp te medan jag beundrade mina fina rosor.

Dessutom vill jag delge er en klassisk dikt skriven av Lena Holstein som jag tycker att är jättebra. Jag har haft den på kylskåpsdörren sedan ungdomen för att påminna mig om att jag och alla andra inte behöver vara så duktig hela tiden! Den passar bra att läsa så här på kvinnodagen - och förstås alla andra dagar också!

AMBITIONER


Hon var en god moder
underbar, hetblodig älskarinna
förståelsefull hustru
framgångsrik yrkeskvinna
politiskt engagerad
med fasta tider i motionshallen
Fönstren var nyputsade
mattfransarna nykammade
och det doftade gott i hela huset
av nybakt bröd och hemlagad apelsinmarmelad
- när ambulansen stannade utanför.


(skriven av Lena Holstein)




tisdag 7 mars 2017

Fotografier från ungdomstiden

Jag fortsätter visa några bilder från tidsresan via fotoalbum och minnen.

I min barn- och tidiga ungdom reste jag varje sommar omkring i Finland på bil- och tältsemester. Sådana familjesemestrar var ju vanliga på den tiden, resor söderut var ovanligare. Längs med landsvägarna rullade otaliga bilar med semesterfirare och rastplatserna längs med vägarna var fyllda av folk som stannade upp och värmde halvfabrikat och soppor på fotogenkök. Mot kvällssidan hyrde man in sig på närmaste camping och slog upp tälten. De flesta på den tiden övernattade i tält och då dessutom i den där klassiska runda tältmodellen i orange och blått. Jag har fortfarande kvar vårt tält och senast jag hade de uppställt var känslan fortfarande den samma; doften, skuggorna, prasslet... och på tältväggen finns fastsytt tygmärken från de orter vi besökte. Precis som det skulle vara.


På bilden nedanför står jag framför ett av de hus jag bodde i under barndomen. Från det här området finns många minnen. Nuförtiden ser ingenting lika ut i området längre. Allting är ett minne blott. Huset låg uppe på en hög ås och i området fanns fullt av stora stenbumlingar med många små jättegrytor, naturens krafter har under istiden gått hårt fram i detta område. I skogen växte rönnar och på våren var marken, såsom en heltäckande matta, täckt av vitsippor och blåsippor.


Det här är vinthunden (av rasen whippet) Mecki. Den hunden var oerhört viktig och kär för mig och jag fick ha den hos mig i många år. Den var en fullvärdig familjemedlem.


Här är jag på klassresa. Det var en på alla sätt lyckad resa till Leningrad och fortfarande när jag tänker på den så fattar jag inte hur en klassresa med så många bångstyriga och otyglade ungdomar vågade förverkligas till just den här platsen. Allting gick i varje fall bra och det blev ett minne för livet.


Jag sitter i en gammal stengärdsgård nära sommarstugan. Det här märkliga bergsområdet känner jag utan och innan, varje formation av klippblocken och myrarna och kärren, lingonplatserna och kantarellområdena.


Jag fick min studentexamen och efter det blev det att ytterligare genomföra ett antal utbildningar. Livet är ett konstant lärande, ibland passivt, ibland mera aktivt. Min senaste och troligtvis sista examen blev jag klar med för närmare tre år sedan. Men man lär sig nytt varje dag ändå.


Ibland kan man hitta sig själv på speciella och oväntade platser. På bilden nedan står jag högst uppe i toppen av Åbo domkyrkas torn. Det fick jag möjligheten att uppleva på min arbetskarriärs första långvariga arbetsplats. Vägen dit upp var vådlig, utsikten bedårande och kyrkklockornas ljud öronbedövande.


Här hittade jag ett fotografi där jag poserar bland sanddynerna i... ja,  Kalajoki!!! Det har i tiderna blivit flera resor också utomlands, men jag tyckte att de här vyerna såg så exotiska ut, som om jag vore någon helt annanstans än i Finland... så jag ville ha bilden med i blogginlägget.


På bilden nedan har jag kommit så långt på min livsvandring att det är dags att bli mamma första gången. Ett totalt nytt kapitel i livet inleddes. Ja, hur många kapitel har jag egentligen inlett och hur många blad har jag egentligen vänt i livets dagbok? Den dagboken är ännu inte färdigt skriven, resan är inte ännu slut...


... men här avslutar jag min resa med tidsmaskinen och djupdykning i minnenas och fotografiernas värld... jag landar tillbaka i nuet och fortsätter kämpa och vandra vidare här och nu och skapar nya minnen i både glädje och sorg för både mig och min omgivning...