onsdag 27 maj 2015

Dagen då jag förvandlades från frisk till sjuk

Ibland har jag i min blogg nämnt att jag har en trött och trasig kropp. Idag vill jag berätta om den där skoningslösa dagen då mina livsvillkor plötsligt förändrades och jag så småningom blev tvungen att börja bygga upp någonting annat och nytt. Det är en lång, komplicerad och brutal historia. Idag berättar jag specifikt enbart om just den dagen då allting började uppdagas, om brytningspunkten, dagen då jag förvandlades från att tro att jag var frisk till att plötsligt inse att jag var mycket allvarligt sjuk.

Det är exakt sex år sedan det hände. Den 28.5.2009 är för evigt fastpräntad i mitt minne - datumet minns jag lika bra som mitt eget födelsedatum. Det var just den dagen som blev den abrupta skarpa gränsen mellan då och nu, mitt förra liv och mitt nuvarande liv. Det var då jag förlorade hälsa och arbetsförmåga. Det förändrade ekonomi, vänskapsrelationer, livssyn... allting sattes i kortpacken, blandades kraftigt om och delades ut på nytt och jag måste acceptera de kort och villkor som delades ut till mig och anpassa livet efter det.

Det var en helt vanlig disig majdag, en helt vanlig dag på jobbet. Jag hade precis fått klart vissa större arbetsmoment och städade mitt skrivbord. Det ringde på min mobil. Det var läkaren. Jag hade under våren haft vissa konstiga symptom och hade varit till laboratoriet för blodprov. Läkaren hade fått laboratoriesvaren och ringde mig. Läkaren ville att jag omedelbart skulle beställa en taxi och åka raka vägen till sjukhusets jour. Blodproven visade upp katastrofvärden, mitt hemoglobin var bara 62, jag hade knappt alls trombocyter och alldeles för lite leukocyter. Någonting var totalt fel. Jag var mitt uppe i livet med familj, arbete och studier och hade många spännande och intressanta framtidsplaner, men visste instinktivt genast när läkaren ringde mig att min framtid inte skulle komma att bli som jag hade tänkt mig.

Jag minns overklighetskänslan när jag sa till mina arbetskamrater att jag genast måste avbryta arbetsdagen och bege mig iväg till sjukhuset. Snabbt avlägsnade jag mig från min arbetsplats och mitt nystädade skrivbord. Jag återvände aldrig tillbaka.

Den vanliga disiga majdagen förvandlades som genom ett blixtnedslag till en outhärdlig grå, dyster, förvirrande och omtumlande mardröm. Där i sjuksängen på jouren rann tårarna, blötte ner ansiktet, vätte ner dynan. Ensamheten, tomheten, ovissheten, rädslan, förtvivlan var så påtaglig att man hade kunnat skära i den med kniv. Jag längtade efter min familj så att hjärtat blödde och jag knappt kunde andas. Jag längtade efter den vanliga trista vardagen, att allting skulle visa sig vara just bara en mardröm, att jag skulle vakna upp från fasan och upptäcka att allting bara varit en ond dröm. Ett virrvarr av känslor och tankar bearbetades frenetiskt för att kunna skapa ens någon form av uppfattning om vad som skett och vad som skulle komma att ske. ”Hur kunde det bli så här? Vad är det för fel med mig? Vad har jag framför mig? Det här kan inte vara sant! Herre, min Gud hjälp mig!”. Bönesuckarna från den sjuksängen var intensiva. Och jag visste, nu var det allvar.

Det var också där jag mötte sjukskötaren som totalt saknade förmågan att känna empati och medmänsklighet, då, när jag som mest hade behövt det. Efter att hon stuckit mig i venen och satt mig i dropp avlägsnade hon sig från platsen och kom tillbaka lite senare på kontrollrunda. Under tiden hade jag, utan att jag ens själv hade märkt det, blött så mycket av nålsticken att det fanns stora blodpölar på golvet och i sängen. Det såg ut som på en slaktbänk. Jag blev rejält utskälld för att jag blödde. Men jag hade ju så dåliga blodvärden och så få trombocyter, utan trombocyter blöder man ohämmat. Sedan behövde jag gå på toaletten, men var tjudrad vid sängen med olika slangar och sladdar och dropp- och hemoglobinpåsar. Jag hade ingen flyttbar droppställning på hjul. Det är omöjligt att gå på en toalett med hela sjuksängen som sällskap, så jag behövde hjälp med att kopplas bort från den. Sjukskötaren blev igen väldigt upprörd och arg, jag stressade henne, störde henne, hon hade annat viktigare att göra... Det var hårda ord hon fällde. Jag låg där ledsen, ödmjuk och försynt. Jag var ingen framfusig, skrikande eller besvärlig patient. Jag fick ta emot stryk ändå. Kanske just därför. Jag var ett avväpnat offer. Det är lättare att sparka på den som är svag.

Sent på kvällen transporterades jag liggande i sjuksängen med truck bort från jouren vidare till hematologiska avdelningen. Det var min första bekantskap med den i mitt tycke något kusliga och ödesmättade underjordiska värld med skytteltrafik dygnet runt av truckar som transporterar patienter mellan olika punkter, läkare, sjukvårdare och studerande som tar sig fram till fots eller med sparkbrädor. Det skulle komma att bli många, många truckfärder för mig i framtiden. Det kände jag på mig redan den där första gången.

På hematologiska avdelningen blev jag väl emottagen av sjukskötarna. Avdelningen var då splitterny och jag var första patienten i mitt rum, det var skinande rent och fräscht och nytt. Jag fick äntligen mat och dryck och de trevliga sjukskötarna såg min nöd och förvirring och valde att stanna upp och ge av sin tid, sätta sig ner och prata och trösta en stund. Där fick jag ett varmt och gott bemötande. Där fanns empatin och medmänskligheten. Jag fick mitt människovärde tillbaka.

Faktum kvarstod ändå att jag var allvarligt sjuk. Jag fick så småningom fastställt att jag led av den sällsynta sjukdomen Svår aplastisk anemi, vilket kort beskrivet innebär att benmärgen slutar producera blodkroppar. Min benmärg var tom och utan blod går det inte att leva. Dessvärre räckte det inte ens med att benmärgen slutade producera blodkroppar, det fanns onda celler som snabbt gjorde slut även på blodkroppar jag fick genom transfusioner. Drygt tre månader senare genomgick jag en benmärgstransplantation för att få en chans till fortsatt liv.

Det har hänt mycket sedan den där dagen för exakt sex år sedan. Vägen efter transplantationen gick inte spikrakt framåt, det blev flera komplikationer, bl.a. ville inte blodproduktionen komma igång efter transplantationen. Ännu 1 1/2 år efter transplantationen hölls jag vid liv genom blodtransfusioner varannan vecka. Jag har fått ta emot både glada besked och tunga bakslag och upplevt häpnadsväckande bönesvar...

... men allt det som hände efter den där dagen för sex år sedan är en annan historia... eller egentligen är det många olika historier...

Idag lever jag ljusår från hur jag själv i tiderna hade tänkt mig min framtid, men jag upplever att just idag är livet gott. Jag vet ingenting om min nästa stund, men vem kan egentligen någonsin veta någonting om vad framtiden har i beredskap?



2 kommentarer:

  1. Oj, vilken historia, man ska verkligen vara försiktig med att ta sin hälsa för givet :S Och att du ändå kunde arbeta och leva normalt fram till dess att du fick rusa till sjukhuset i ett så illa skick (du visste ju tydligen inte ens att du var särskilt sjuk innan du fick telefonsamtalet)... Vad vet man egentligen om vad man kan ha för fel i sin kropp utan att veta om det.. Men nu ska jag försöka att inte bli paranoid och försöka hitta konstiga symtom hos mig själv, lätt hänt när man läser såna här skräckexempel... ;)

    Men fint om läget är stabiliserat för dig idag, hoppas det fortsätter så! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så där kan det gå, allting kan förändras som genom ett blixtnedslag, men det är slöseri på energi att oroa sig och fokusera för mycket på alla konstiga känningar man kan ha ibland, vissa saker som sker går det ändå inte att påverka. Livet är hårt ibland!

      Radera