söndag 24 april 2016

Förgänglighetens charm

Allt har sin tid. Allting är flyktigt.Tidens tand är skoningslös.

När jag besöker platser, tydligt vidrörda av tillvarons förgänglighet, kan jag känna fläkten av sorgens, vemodets, tragedins och historiens vingslag. Det finns någonting existentiellt på platser som stannat upp och lämnats åt sitt eget öde.

I mina ögon kan det i all sin fula förfallenhet se vackert ut.

Mina tankar går osökt till Tjernobyl. Det är aktuellt just nu. När jag ser bilder från hur det ser ut i Tjernobyl idag ser jag en gåtfull värld där allting stått stilla i trettio år. Bilderna visar en värld som plötsligt stannade upp, som lämnades där, som aldrig kunde återgå till den livligt sjudande tillvaron före det hemska hände. Det bär på en omänskligt stor tragedi. Vi vill aldrig uppleva det igen. Aldrig. Det som hände borde aldrig ha hänt. Och ändå. Bilderna därifrån, hur det ser ut idag, är på något sätt så fascinerande, ja, jag vågar och vill knappt säga det, det är så absurt, men världen där med grönskande natur som sakta tagit över, djur som betar... det finns någonting i de farliga och tragiska landskapen som är vackert.

Enligt den tankegången hänger det vackra inte nödvändigtvis ihop med lycka och välgång. Det vackra kan tydligen ha en fasansfull bakgrund dold bakom sig, det vackra kan vara förrädiskt - en illusion. Det är ännu ett exempel på hur komplex tillvaron är...

Igår hade jag en dag som jag fotograferade platser där tiden stått still. Dessa platser döljer ingen större tragedi eller dramatik, de har bara gjort sitt, haft sina glansdagar och har med åren blivit trötta och slitna. Jag tänker: Någon gång satt någon och skvallrade på den där ljugarbänken, någon gång satt någon där och mjölkade råmande kor, någon gång plockade någon hönsägg i de där lådorna, någon gång spikade någon fast det där brädet, någon gång murade någon fast det där teglet, någon gång...











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar