måndag 20 juni 2016

Urban och hans harem

Det har under en längre tid varit under mognad om vi skall skaffa flera husdjur eller inte. För- och nackdelar har noga vägts mot varandra. När beslutet slutligen fattades på torsdagen landade det vid ett: JA!!! Sedan hände allting rekordsnabbt.

Vi har haft hönor tidigare, men det har gått närmare 15 år sedan den sista hönan lämnade oss. Då bodde de i ladugårdens gamla mjölkrum. Fortfarande fanns hönsvaglarna och värpredena kvar, men utomhusburen hade ruttnat ner och plockats bort.

På fredagen smällde det till riktigt ordentligt med hönsförberedelserna. Ladugårdens gamla mjölkrum storstädades, allt bråte som under åren samlats där bars bort, väggar och golv skurades, värpredena reparerades och flyttades till en bättre lämpad knut, ytterligare en hönsvagel sattes upp. Lämpliga kastruller och fat att ha maten i letades fram, säd i säckar släpades till hönshuset. Ett rum som jag kallar kontoret och där det är tänkt att ha diverse kärl, ämbar, mat och verktyg som behövs för hönsskötsel, städades och inreddes. Vi åkte runt till olika affärer och köpte hönsnät, stolpar, märlor, hönsfoder och kalk m.m. Byggandet på utomhusburen påbörjades och avslutades och en släpvagn med sand fördes in i buren så att hönorna skulle kunna bada och putsa upp sig där.

Vi måste också skaffa en halmbal. Resultatet av det blev att vi fick en tupp på köpet. När halmbalen transporterades hem fanns det alltså också en stilig tupp av rasen Plymouth rock i en papplåda i bilen - som dessutom fick diarré under transporten och sket ner hela bilsätet.

När dagen var slut kände jag mig nöjd över hur effektivt vi jobbat. På en dag var allting färdigt. I det som på morgonen bara var ett utrymme fullt av bråte var nu på kvällen ett fräscht, nystädat, nybyggt hönshus och där rumstrerade redan en ensam tupp omkring. Tuppen döpte vi till Urban. Han på något sätt bara såg ut som om han måste heta Urban.

Urban såg ensam ut, så vi behövde snabbt fixa sällskap till honom. Genom ett par samtal på kvällen blev den saken också ordnad. Följande morgon, på lördagen, åkte vi efter några flickor åt honom. Det blev bruna hy-line hönor, unga individer liksom Urban själv. De har inte ännu börjat värpa, men borde börja med det vilken stund som helst den här månaden.

Hur går det nu för Urban och flickorna? Jo, jag har ju alltid känt till att hönor har ett strängt rangordningssystem. Oftast är det någon stackare som ligger lägst i rangordningen som kan bli riktigt ordentligt mobbad, hackad och plågad. Jag hade dock inte räknat med att det skulle kunna vara tuppen som blir utsatt. När jag första kvällen före sovdags tog en titt på hur det förlöper i hönshuset möttes jag av en djupt hjärtskärande syn. Alla hönorna var inne i den varma och torra ladugården, men stackars Urban sprang förtvivlad och skräckslagen ensam omkring utomhus i störtregnet. Han vågade inte in till hönorna. Jag bar honom in i ladugården, stängde hönsluckan och konstaterade att de ampra damerna pickade fult efter honom, han flaxade, sprang undan och skrek. Urban överlevde natten, men inte är hönorna riktigt snälla mot honom inte! Han går alltid ensam och jag märker att de försöker picka efter honom om han kommer för nära. Stackars, stackars Urban.

Jag utgår i varje fall från att hönorna så småningom måste acceptera honom när de märker att de aldrig kommer att få någon annan tupp. Jag hoppas också att han med tiden skall få lite mera krut i sig och sätta hönorna på plats. Det här är ju trots allt Urban med sitt harem.

Det är så spännande att vara hönsfarmare på ny kula igen! Jag går lite nu och då och tittar in i värpredena om de första äggen skulle ha värpts... spännande, spännande...








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar