tisdag 30 augusti 2016

Katternas inbördes rangordningssystem

Jag brukar berätta och visa bilder på bloggen om min hund Ludde och min tupp Urban och de sju hönorna. Mera sällan har jag nämnt de två katterna, den svarta Maija som fyllt 12 år och hennes son, den gråvita Albin som fyllt 11 år. De är två ungdomliga och vigulanta kattåldringar som jag hoppas få ha hos mig ännu många, många år. Katterna är precis lika viktiga familjemedlemmar för mig som hunden, underbara djur som berikar mitt liv allesammans!

Det finns en klar rangordning mellan djuren och detta inbördes rangordningssystem är mycket välfungerande och accepterat bland samtliga djur som vistas tillsammans i vårt hushåll. Jag tänker kort beröra det ämnet nu.

Den självklara drottningen är den i omfång obetydligaste - lilla svarta Maija. Det är hon som axlar ledarskapet och säger var skåpet skall stå. Den uppgiften ärvde hon efter en av våra katter som numera tyvärr är avliden. Maija gör precis vad hon vill och det har hon alltid gjort.  Om hon bestämt sig för att göra en sak så gör hon det. Hon vet vad hon vill och ser till att också få det och hon går sin egen väg utan att påverkas av andra. Hon har satt stora schäferhundar på plats med blotta blicken så att de gnyende flytt undan henne och gömt sig bakom sina ägare. Trots det är Maija ändå en väldigt mild och god personlighet. Hon gör aldrig någon illa. Det räcker med bestämda uppfostrande blickar och en och annan tillrättavisande fräsning när situationen så kräver. Och det fungerar. Hon har karismatisk makt!

Albin har alltid varit förpassad längst ner på rangordningsstegen. Han har snällt fått vänta på sin tur tills matskålarna blivit lediga och han har fått stå ut med en och annan verbal uthutning från de andra katterna. Hans roll har varit att sitta och vänta tills han får tillstånd att göra det han vill. Han har dock utan att opponera sig accepterat sitt öde och aldrig insisterat på att själv få ta över kommandot. Jag är övertygad om att han är nöjd så här. Däremot blir han som förbytt när han vistas utomhus. Då är han en grym jägare och besvärlig slagsbult. Jag tror att jag aldrig sett honom helt oskadd. Han bär alltid spår av blodiga sår och rispor på kroppen som avslöjar att han inte alltid är så snäll och foglig som han ser ut att vara där han kuvad ligger och spinner i soffan.

När katter levt utan hund i hela sitt liv och redan blivit tio år gamla så skulle man kunna tro att det blir problematiskt om det plötsligt flyttar in en hund i hushållet och svänger upp och ned på alla gamla trygga och invanda system. Icke i detta fall. Katterna accepterade Ludde omedelbart och jag påstår att de älskar honom stort. Ludde är visserligen förpassad allra lägst på rangordningslistan, så på så sätt har Albins status förhöjts en aning. Jag tycker mig se i katternas blickar att de närmast uppfattar det vilda yrvädret till nykomling som en något efterbliven katt som inte helt kan tas på allvar och som de således bör ha stor förståelse för. Trots att Ludde inte tampas i samma klass som de, kan jag se deras tillgivenheten till honom när de sover tillsammans, stryker sig mot honom, slickar honom eller kryper in under öronen på honom.

Katterna och hunden har blivit ett fint sammansvetsat team som håller starkt ihop. Alla vet sin plats i förhållande till varandra och det fungerar bra. Katter är ändå katter med kattbeteende och ibland är jag orolig över att de skall sätta klorna i ögonen på Ludde när de umgås så tätt intill varandra. Sådant kan hända plötsligt och utan förvarning på en hundradels sekund. Jag hoppas ändå att jag aldrig skall behöva uppleva någonting så hemskt.

Bondkatten Albin 11 år.

Bondkatten Maija 12 år.

Det är, konstigt nog, oftast läckrare att dricka stillastående, smutsigt vatten från pölar och pytsar utomhus.

Puss på dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar